Fäster du ben vid din boja
svälter du ut din frihet sen
och benrangel vacklar
vid foten av din sten

Sätter du bojjor på solen
fångar du vart måln i regn
när vatten sedan strömmar ner
som tårar för liv som nått slut

Tar du ett enda steg i taget
flyger du som ett jumbojet
och språket som du talar med
göms bort av vindars återsken

Hur väntar du då att tala
hur tänker du att jag hör
när dånet av massors vrål
sänker mig i tystnad

Men en ros vid min gravsten
en enkel gest i det lilla
du vann allt då, du kunnat få
utan strid utan lystnad