Gåtfullt,

var bara en bild, för dom.

Gnuggade sig lite mot varandra,

fastnade i sina bubblor,

ibland sprack bubblorna,

sen kom en ny,

som blåste upp en ny…

Fick lita till att de kunde sina saker…

att orden inte bara lekte tafatt med varandra.

De började njuta av sin makt,

timmarna gick…

kära nån klockan…

Jorden ropade stanna,

blev röd i ansiktet,

rådde inte för det,

allt var smärta?

Pratbubblefolket,

tyckte inte hon var viktig.

Ensamheten skapade,

olika enskilda världar.

Vad skulle hon säga,

utanför pratbubblan,

fanns möjligheten?

när bubblorna började njuta av sin makt?