Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Morgonresa


förbi frostklädda åkrar och hedrar åkte vi
fullmånen gömde sig blygt bakom sin skugga
och vid sjökanten klamrade sig isen fast i vindpiskad vass
men vi fann ro i dimman som tagit sig in från havs
och måsarna hade tystnat för länge sedan

horisonten skimrade i gult så som den bara gör
innan solen spräckt himlen i klädsam rodnad
och du drog ner mössan till näsan och log
klockan tickade mot gryning och
minusgraderna hade gjort en djupdykning
slagit rekord sade de på nyheterna

 

jag kan inte läsa dig
men det jag älskar mest
är tolkningarna
allt det där underbara
som gömmer sig i dina anletsdrag
ditt leende när du ser på mig

 

 


Fri vers av isabel louise
Läst 417 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2009-02-13 22:48



Bookmark and Share

  Micael Axelsson
Nu kommer jag till ett sådant ögonblick, där jag känner mig föga konstruktiv, men ordet i sin bemärkelse trillar just nu ut, fyllt av känslor då jag säger: ÅH!

Dikten byggs upp, och det sätts en ton och miljö. Dess samklang, gör att man ser, verkligen ser. Tydligt. När sedan de sista stycket förmedlas, kan man se hur hon tittar på honom i ögonvrån, från där de står, mitt i denna vackert satta scen...

Ljuvligt...
2009-02-23

    wildrosen
gåshudspoesi...
2009-02-20

  Jan Linderoth
Helt underbart, blå. Den sista delen, kände jag att även om det säkert är adresserat till någon särskild, så gav du den till morgonen och kylan. "på ditt leende när du ser på mig." Visst är det härligt hur vi tolkar! Gott att läsa dig igen!
2009-02-13
  > Nästa text
< Föregående

isabel louise
isabel louise