Där inga murar skyddar

där hjärtat ligger bart

där träffar din smärtsamma kyla

av det du kallar underbart.

Din lycka är nog rusen

som tar dig dit du vill

utan känslan för livet

och dom fria andetak.

Dit värmen ej förmår

och solen aldrig når

där ligger ditt frusna hjärta

med sina öppna sår.

Den falska rusens väsen

förblindar den väg du går 

i pinans fotspår.

Bakom träden med vid i hår

en hand så varm

och trygg du får

Önskan om ett liv så fint

är drömmen som bringer dig hit.

Pinan den är lång och svår

men kära,

jag är dig nära

smärtan måste du bära

men kampen kan vi dela

vi två...