När hon tagit,

det sista steget,

nedför trappan från vinden,

gick hon fram till,

fönstret.

Ställde sig på tå,

för att se bättre.

Tittade ut över,

den bekanta,

trädgårdsgången,

och sa högt för sig själv.

Vem är jag egentligen?

Äppelträdets nakna grenar,

fick henne,

att dra koftan hårdare,

om sig.

Vem blev jag egentligen?

Den nysopade,

trappan,

saknade en bit av,

räcket.

Vem var jag egentligen?

Hon mindes en fager,

yngling,

med munspelet i fickan

och gitarren på ryggen.

Hon ler lite för sig själv.

Varför blev jag,

just jag egentligen?

Jag kunde ju blivit,

någon annan.

Vem som helst egentligen.

Hon drar för gardinen,

känner på elementet,

och rättar till glasögonen.