scenen, den stora, som av uppgivenhet, som av stjärnor. ljuset från vinklar över hennes pannben, hur värmebristen klär i glänsande ögon, iris, händer, bröstkorg av samma glas.  spjut och vågor, ljumma floder just ivid mage, höfter, ben, stryker flammor över huden. golvet är hennes plan och fötterna vet ordet stadigt, ordet fäste, tar emot när kroppen vänder om till någonting att brista, bryta, brustet. 

fullvuxet hjärta att betrakta i bakgrunden, scenografi, att höra i botten av hennes röst. salens säten är överbefolkade ögon - inga namn har ansikten - inga ansikten har namn. rör sig, en massa, tvärs genom rummet, vrider, blandar blickar så blundar backar, som att dras över huvudet genom ådror genom blod, sedan dras tillbaka. 

så hon skall börja, så skall hon sluta, rösten ett användningsinstrument och sedan inandning, knäsvaghet/obalans, ord och oro för att slänga buntar, små och stora, sovande och skälvande, för hon vill bara skölja och öppna där hon står.

så, hon bär axlarna mot taket, memorerar någonting obrutet, sopar minne från kvistar, bråte, sparv och löfte: att minnas hur man övertäcker en felaktig söm, sprätta stygnen eller låta vara i bakvänd nyans, sprätta stygnen eller låta vara i bakvänd nyans. 

hon är ett väder som rämnar. scenen, den stora, står runt om henne och är just den scenen den är endast inför hennes närvaro, paraply av kännedom, andas hennes rytm och möter hennes tyngd. 

någonting med utebliven ridå, lysande publikhjärtan och saknad i rösten gör applåder fylligt röda, händer mot händer att bara slå och slå, faller över och inåt, fyller upp, det röda. hennes ansikte är rentvättad kärleksmystik och solen i ett kvällsskensvatten, hon tippar det uppåt, handrörelserna strålar, hon bugar med ögonlock, bugar och bugar.

scenen, den stora, lämnar henne att vara föreställning. så skall hon börja, så hon skall sluta. hon - att lämna scenen, så, scenen - aldrig att lämna henne.