Jag älskar när du tystnar, för då är det som vore du frånvarande,
och du hör mig i fjärran, min röst berör dig inte.
Det verkar som om dina ögon hade flugit iväg
och som om en kyss förseglat din mun.

Som om alla ting är fyllda av min själ
träder du fram ur tingen, fylld av min själ.
Du påminner om min själ, du drömmens fjäril,
och du påminner om ordet melankoli.

Jag älskar när du tystnar, som vore du frånvarande.
Som om du sörjde, som en kuttrande fjäril.
Och du hör mig i fjärran, min röst når dig inte:
låt mig få tystna i din tystnad.

Och låt mig tala med dig med din tystnad
som är klar som en lampa, enkel som en ring.
Du är som natten, dess stillhet och konstellationer.
Din tystnad är som den hos en stjärna, lika avlägsen och ohöljd.

Jag älskar när du tystnar, för då är det som vore du frånvarande.
Fjärran och smärtsam som vore du död.
Ett ord, ett leende, är tillräckligt.
Och jag gläder mig, gläder mig att det inte är sant.