Det är som
vårvriden ljung
det där,
torrt och segt och alla små små blommor
som ramlar av.

Brinner bra gör de också, man bara tänder på
och allt flasar upp på en
sekund och kvar finns bara lite stretiga rötter.
Askan blåser fort bort.

Det blev inget kvar av de blomstrande höstlevande
känslorna och under vintern blev jag inte
varm utan kylan fortsatte och kallt är
det än och om du försöker elda mej sitter
jag bara stilla med ögonen stumma som
ljungblommor.

Och vem frågar egentligen om mej.

Överallt så är alla i överkant och jag gömmer mej.
Det känns liksom bättre att bara tystna och vänta och slippa tala om och
göra rösten hörd och harkla sig på det där
pinsamma viset, du vet.

Överallt är det vanlig fredag och folk gör som
vanligt. Man grillar och dricker gott, kanske vin och
man leker och samtalar och skrattar. Eller gråter.

Och alla säger att du orkar innan de vänder sig bort
med sitt. För var och en har ju nog med sig själv och ska
orka med livet.

(Tyst viskar jag att det gör jag inte
men det är det ingen som hör, eller ser.)

Orka ännu mer.

Det är som
vårvriden ljung
det där,
torrt och segt och alla små små blommor
som ramlar av.

Även jag.