En dov och basstämd molltonsvind hörs sjunga
från skogen där den späda grönskan står,
rör hastigt om i övervintrat snår
betraktad av konvaljers blyga klunga.

De nyutslagna löv som nyss fick gunga
helt stillsamt i en fläkt av tidig vår
ger vika för de stråk där vinden går
och darrar då de möter regnets tunga.

De ögonblick då vinden vänds i storm
förblir om än de inte går att se
med tydlig blick av den som inte vet.

Med sådan vetskap om det som gav form
kan möjligtvis ett vaket sinne ge
en öppning mot det inres hemlighet.