självömkansvisan får ett slut
kvällarna flyter ihop
blir till ett
undertiden tränger sig vårsolen in mellan persiennerna
pockar på uppmärksamhet
lockar
ropar kom ut
aldrig känns frånvaron av tvåsamhet som störst
inte ens storhelgerna är värre
möjligtvis midsommar
symbolen för fruktsamhet
kärlek
närhet
gemenskap
självömkan har fångat mig i sina klor
på något sätt självvalt
då jag drar mig undan gemenskapen
väntar
bjuden på grillkväll
parmiddag med sällskapsspel och vin
känslan av ensamhet ökar
men känslan finns inuti
känslor kan man stå över
ersätta det med annat
som tomhet
åtminstone för en stund
innan man lyfter sig i kragen
aktiverar sig med sånt som fyller en med inspiration
för man kan rikta in tankarna
välja att se det goda
om man vill
börjar bli less på gnället nu
snart ska jag packa