Jag sitter och gungar kroppen till Slipknots skiva All Hope is gone. På något sätt är det här den ultimata musikupplevelsen. Det finns inget som får igång mitt inre som Slipknot. Och jag kan ibland undra vad det är som egentligen skapar dessa vågor i mitt mentala. Inget är som Beethoven och Slipknot. Så innerliga, så känslofyllda. Men aldrig på samma gång.

Det är många som blir rädda för maskerna som bärs av Slipknots medlemmar. För mig säger maskerna flera saker. Att vem det är egentligen som håller i instrumenten och sjunger, spelar ingen roll. Det är budskapet, musiken, framförandet som betyder något. För mig är maskerna också en bild av insidan, som är så mycket viktigare än utsidan.

Och vad är mest skrämmande egentligen? En gummimask eller en automatkarbin?

Vad är det egentligen som skrämmer oss? Reflektioner av våra instinkter som bytesdjur, eller vår egen förmåga att rättfärdiga massmord?

De få gånger jag sett på skräckfilmer har jag ofta sett just dessa symboler, rörelserna, farorna djupt begravda i vår ryggmärg som under en bråkdel av sekund väcks till liv. Skala fram dem, som klyftorna ur en apelsin, och lägg dem nakna framför dig. Ta sen en spegel och se dig själv i spegeln. Vad är farligast?

Statistiskt sett är du farligast för mig, och jag är din största fara. Lägg till en styck intränad Helge Fossmo eller Hans Sheike, och vi har en skräckfilm av dignitet.

Under det senaste tiden har återigen mycket uppmärksamhet getts åt Förintelsen. Och jag blir konfunderad varje gång. Varför måste vi isolera detta mörka kapitel till tyskar, till ett världskrig, till en ideologi? Nazismen är ju bara en konsekvens. Hitler råkade ju bara komma vid rätt tid.

Ungefär som Gud.

"Du ska inga gudar ha jämte mig."

Och vi får inga jävlar hava jämte Hitler. Likväl dyker de upp som svampar ur jorden. Men Hitler behöver vi för att tvätta vår ras ren, för att skilja vårt vita förnuft ifrån hans vansinne, för att skära bort brottet ifrån vår fasad som vi kallar Mänsklighet.

Men Hitler valdes av andra att utföra sina dåd, liksom Hans Sheike, Helge Fossmo eller Charles Manson. Sen är det bara mängden av 'troende' som avgör hur stor katastrofen ska bli innan vi tar vårt förnuft tillfånga och avrättar vår 'Gud'.

Men, det är faktiskt med en smula hopp som jag lyssnar till Slipknots 'When all hope is gone'. Deras vrål ingjuter hopp i mig. Och det är väl det som är meningen.