Vi satt där i bilen och åkte den långa vägen hem och pratade om han och allt och hon sa att de tyckte jag va en klok mamma och vad bra jag var och i halsen brände det Onda och jag tystnade då och då för att svälja bort allt som nästan svämmade över. Vi talade om planerna och framtiden och skolan och om vägen som är kort men så himla lång. Hon sa att det märktes hur mycket vi tyckte om varandra och att hon förstod hur rädd jag var och hon frågade om jag trodde på dig. Trodde på att den här gången ska det gå. Jag berättade om boken och om henne och jag svarade att jag tror inte längre. Jag bara hoppas. När bilen stannade och jag klev av så darrade jag i hela kroppen och andetagen var tunga och kalla och jag fortsatte skaka som en frusen liten fågelunge hela natten igenom för jag vågar inte tro. Jag kan bara hoppas Det gör ont.