Tomheten är en övergiven ocean

ekot av din närhet, ödsligt frånvarande i mitt universum

Det är dags att berätta nu,

berätta din livs historia, allt, ja allt bakom hemlighetens dörr

Jag ser du vill, dina ögon speglar den djupaste dal av sorg

smärtans vandring på den smalaste stig och själens flykt från oendlighet av fördömmanden

Du går där med ensamheten som din närmaste vänn

Blickar som tusen knivar dolkar dig brutalt ned i din avmakts avgrund

Vilsen i din egen kropp, utan kraft att komma fram

Tappad, tom, ingen stolthet eller skratt

Hur ska du orka kämpa

när ni som möter denna kvinna, redan har dömt med avsky och förakt

Dina ord utan vingar ingen bärkraft, gråt utan tårar, tysta skrik om hjälp

vacklande steg på tomma gator, ingen plats för din vila

önskan och avmakt, drömmar utan hopp,

där ja just där när ni går förbi, slocknar hennes låga och hon kryper i sin missär.

Ögon utan drömmar,tomma i sin håla, utan dess själ och liv. Det var det ni dömde henne till, när ni vände ryggen till

Hur ska hon våga berätta, lita på erat ord

hur kan hon få hoppet att brinna och gråten att stilna

när ni möter hennes svaga ord med era svärd???