Jag struntar i dom alla,

dom vet ju inte vad LEVA betyder.

Minutiöst beskriver min svåger

det onda i en sönderfallande moral

alltmedans han varje dag går upp

till ett själsförintande arbete

och inte vet om han själv

bara är jättefet

eller om det finns en sorts

"samhällets välfärds- graviditet" hos män,

som han uppvisar övertydliga tecken på.


Och visst, jag saluterar min systers stora offer

- det liv hon skulle levat -

med en stabil person som livskamrat.

Den som hon lagt upp

på den granitgrå vardagens nakna altare, för barnen.

Ett altare helt utan

de annars så vanliga livsglada relieferna.

Men vore hennes liv inte mindre bindgalet

utan den alltid pågående inre känslan

som hon måste ha inom sig,

känslan av hur det hade varit

i det andra livet det okända, fria?


Och min enda kvarvarande bror,

som likt en febrig liten larv

kartlägger livets alla omöjligheter

i hopp om att någon gång någonstans,

få en överblick.

Hans livsepos,

600kb stort som han nedskrivit,

men som ingen orkar läsa.

En sådan sanningsextremists

enda sanning är denna,

den ultimata frånvaron

av glädjen i det okända,

i ilandet av att svepas iväg

ut på en ocean av ingen mening alls...

- utom den att få ila.

Att just inte veta är min Kyrka.


Min mor som i halva sitt liv

fick försaka den sanna,

trogna kärleken till honom

som hon valde till sin allra käraste.

Fick känna värken av längtan

till sin man eka

i tomheten utan gensvar,

förstärkt av förtvivlade försök

att tända samma eld med andra män.

Dom hade inte ens fnösket till gnistan

som hon kom ihåg från honom.


Och jag,

som levt i den skickligaste av vävda skuggor.

Jag har varit duktig på att förblinda,

inte minst min egen spegelbild.

Nåt jag lärde av min mor tror jag,

i hennes starkvins-visioner.

Jag har alltsedan den tiden vid min barn...dom

sökt efter någon kvinna som ville stanna - inte gå.

Men det behovet hos dem

har jag själv skött om.

Mig tyckte dom nog om,

innan min råolje-kladdiga ängslighet

gjort sig påmind,

ångesten som är min - om att bli ensam.

Den ångesten är det starkaste jag äger,

det mörkaste hål min själ kan visa.


Vem, i all himlars namn,

ska kunna vara kvinna nog

att fylla den oändligheten?


Alltså kan man fråga:

vet jag vad LEVA är?

Ja.

Ja.

Ja.

Jag lever,

har levt

och kommer att fortsätta min levnad

här inne: i skriften.

Se det jag nu skriver.

DET är jag

i livet.

Så länge musiken ljuder,

så länge penseln

drar sin färg över duken,

så länge kyssen

sprider sin glöd i min kropp

så LEVER jag!

För alltid i dess minne.