mannen från förr har musiken gömd i malätna fickor
blåklockorna viskar i vinden om minnena
jag har gömt mig själv - där

du har ett leende som aldrig ramlar av
ögon som glittrar likt solstänk

jag smälte som snön om våren
försvann i din famn

vi exploderade i sekunders gömmor
vinterkyla i dagg - ökenvindar i nattdrucken era
kind stripig av solvarma tårar

och dimslöjorna förför i sin mystik
jag kunde höra viskningar över åkern
från den dagen du drog ner mig
ser jag dig varje gång jag blundar
du har stannat kvar i min spegelbild

mannen från förr har musiken i sina malätna fickor
han har klätt andetagen i ömtåliga toner
och sliter bort sulor i sanddamm
drar mig till minnes
och jag dansar hela natten lång
likt en marionett utan trådar

månen måste ha strött galenskap i natten
ty nuet försvann i samma andetag som solen generat dök
under ytan och vågorna släpade ut oss i en sista dans