måndag




kära dagbok, idag gör det lite mindre ont. eller
kanske lite mer, men visst kan man lära sig att
utesluta med åldern. tretton, är det en ålder
man borde kunna sålla? tuggade på knän en
stund, skorporna smakar lite sött, lite segt,
lite ingenting.

men de mättade inte.

drack vatten och knöt knytnävar och tryckte
hårt, hårt mot magen. fast det fyller mest
utanpå. okokt ris smakar himmel nu. förut
smakade köttfärs och grönkål himmel. nu
finns den smaken inte kvar i minnet.




tisdag



barn i ruiner känns som en tavla att titta på.
en tavla man egentligen inte vill se. som borde
hänga på muséet vi var på med flickskolan
en gång.

men den är målad just utanför mitt fönster. och
ramen är mitt kvarter. eller vad som finns kvar.
imorse visste jag inte vilket som var störst,
saknaden efter mamma, eller hålet i magen.

tänk vilken plats hål i magar kan ta.






onsdag



mannen i våningen ovanför tittade ned genom
hålet som blivit i hörnet av golvet
i deras finrum. hans son är borta och han hade
snoppen i handen, och jag gjorde fula miner till
honom, men bara en stund, för jag var rädd att
han skulle komma nedför trapporna till oss. till
mig. det finns inte till oss längre. saknaden till
mamma är större än hålet i magen. jag vet det
nu.




torsdag




torsdagen kom aldrig. eller passerade
innan jag hann lägga märke till.






fredag



jag gick ut en stund. hittade en hund som jag
tog med hem. hem.

hem. det smakar konstigt nu, tungan lägger sig
i veck och ger gallsmak av det ordet nu.
släppte ut den igen när den kissade under pallen
i köket. slog den på huvudet med en sko. för den
får inte kissa i vårt kök. mitt kök.
jag har aldrig slagit en hund förut.
det kändes skönt inuti.

först.
sedan ont och tårigt. jag letade efter hunden
sedan. för jag ville hålla den en stund, så
att den förstod. men jag hittade den inte.

kanske dog den av sorg.
åt ris och vatten och bad en stund. till vem
vet jag inte.







lördag



det gick plan över våra hus inatt igen. våra
hus. mitt hus.

kan ett barn ha ett hus. eller är jag vuxen nu.
jag tror att de var nära, men jag vet inte för
jag har ingen som berättar för mig, och jag hatar
alla andra barn jag ser, som går nära en vuxen.
jag hoppas att de blir skjutna.

eller överkörda i alla fall.
sjuka minst.

jag gick inte ner i källaren. jag tänker aldrig
gå dit igen. för mamma nynnar där ännu.
och grannen med snoppen är där, och det
smakar illa i halsen, i munnen, i hela kroppen
bara av att vara i samma rum som han är.

kommer det plan i natt igen tänker jag
gå ut.






söndag