För länge sedan, i en helt annan tid, inte minst samhälleligt, korsades våra vägar. Attraktionen var ögonblicklig från båda håll. Gröna ögon mötte bruna – och föll handlöst. Vilken karl! Gud, vad han är charmig… vilka ögon… och vilken underbar röst… o, så vackra händer han har… vilket snyggt helskägg… den där gröna jackan är väl inte direkt snygg men den passar honom på nåt sätt… Och så vidare, och så vidare. Tankarna tumlade om varandra, hjärtat bultade våldsamt och spädde på mina redan högt ställda förväntningar inför kvällens fest...

Mikael pratade visserligen om en annan fest som han skulle gå på samma kväll, i Uppsala. Men det var inte särskilt svårt att få honom att inse vilken fest det var som gällde... Uppsala fanns kvar. Den här betydligt större festen var både tidsmässigt och fysiskt bara runt hörnet… Det krävdes varken bil- eller tågresa, bara några minuters promenad till festlokalen belägen i en annan del av den stora byggnaden. Dessutom lovade festen att bli något alldeles extra. Folk hade pratat om den i flera veckor... Det hade gått rykten om hur vild festen skulle bli. Förväntningarna kunde nästan inte bli högre... I den situationen drabbades jag av en passion utan like. Mina förväntningar ökade exponentiellt...

Det var vinter och vi möttes på Rogers tjänsterum. Han uppfattade genast vad som hände mellan oss. Så snart vi hade presenterat oss för varandra satte jag mig i rummets andra fåtölj. Och Mikael som hade varit på väg därifrån sjönk ganska snart åter ner i sin. Roger, slutligen, satt starkt framåtlutad i sin kontorsstol. Det var nog inte särskilt bekvämt. Vi försökte hålla vanlig samtalston men det var svårt att inte fastna i varandras blickar. Roger plockade fram whiskyflaskan han förvarade i nedersta skrivbordslådan. Där satt vi och drack och pratade om än det ena, än det andra. Men vi återkom hela tiden till den omtalade festen som inom några timmar skulle äga rum. Märkligt nog hade ingen av oss ätit lunch och vi insåg snart att magen måste få sitt. Annars skulle vi knappast "överleva" festen...

Lagom lulliga begav vi oss till en närbelägen restaurang. Efter att ha blickat djupt i varandras ögon under intagande av anskrämlig mat vid denna tämligen sena lunch insåg Mikael till fullo att han inte skulle ångra valet av fest… Under det fåtal timmar som återstod tills festen skulle börja blev vi djupt förälskade, till stor förnöjelse för vår gemensamma vän. (Roger skröt senare med att det var hans förtjänst att vi hade funnit varandra. Men riktigt så enkelt var det ju inte. Det går aldrig att i förväg säkert avgöra vilka människor som kommer att dras till varandra. Dessutom råkade jag komma dit precis innan Mikael skulle gå därifrån för att åka till festen i Uppsala.)

Vi fastnade alla för samma maträtt på menyn och beställde således tre portioner av den skosula som gick under beteckningen biff på bit med lök. Det var skrattretande hur illa maten stämde överens med våra festförväntningar. Skosulan var inte bara seg, den hade inte ens den pikanta smak en väl använd sådan förmodligen har. Fullkomligt utan smak var den, inte heller tillbehören var utan vank. Godare pommes frites har jag sannerligen ätit. Dock var vi på så gott humör att ingenting kunde punktera det. Men kyparen fick veta ändå vad vi tyckte. Det var Mikael som med naturlig elegans framförde våra gemensamma synpunkter. Oj, vilken vältalighet. Så skulle man förstås göra. Ens irritation över den urusla maten skulle bara skymta under den sakligt framförda kritiken. Även Roger blev imponerad, det märktes.

När vi kom ut från matstället hade mörkret fallit och ett lätt snöfall underströk våra omtumlande känslor. Mikael greps av stundens yra, impulsivt lyfte han mig och snurrade runt flera varv. Precis som på film. Det var underbart! Starka armar omslöt mig och äntligen kysstes vi, obekymrade om allt annat, inneslutna i vårt eget universum…

Roger stod en bit ifrån och väntade tålmodigt. Sedan skrattade vi gott alla tre. Åt snön, åt förälskelsen, åt allt och ingenting. Själv kände jag mest för att ropa ut min lycka. Här är han ju! Precis så kändes det. Äntligen hade jag hittat en riktig karl igen. Dessutom var han lång, mörk, jättesnygg och hade skägg – alla bonuskriterier uppfyllda. Livet lekte igen.

Festen blev mycket speciell. Inte bara för oss… Många blivande par fann varandra där. Maten var knappt tilltagen men utsökt, dryckerna flödade, känslorna likaså... Musiken som flödade över oss där vi satt vid ganska små "långbord" bestod nästan uteslutande av 60-talslåtar och folk kunde verkligen dansa. Bugg, foxtrot, till och med en och annan tango, till min stora förtjusning. Det var kort sagt en fest med drag...

Det togs en mängd kort också som sedan sattes upp på diverse anslagstavlor på den stora arbetsplatsen där Roger hade sin försörjning (och ibland kolkade whisky). Tyvärr hann jag aldrig se vår passion förevigad på fotografi eftersom vissa moralens väktare snabbt tog ner korten… Lite synd. Men jag har fått dem beskrivna för mig, översiktligt… Inga dåliga grejer… Än sen? När man är nyförälskad och kåt spelar det inte så stor roll var man befinner sig. Men jag kan förstå om folk blev avundsjuka på oss...

Framåt morgonen ebbade festen ut. Mikael och jag tog farväl av de personer som förgäves försökte återuppliva festen. En taxi beställdes, men inte fan kunde vi hålla oss under den korta färden hem till Mikaels mysiga grottliknande etta. Chauffören log på ett särskilt sätt när han tog emot betalningen. Det bjöd vi på. Väl inne i lyan slet vi av varandra kläderna och älskade passionerat i timmar… Mellan varven intervjuade vi varandra. Ett mycket bra sätt att lära känna varandra, till såväl kropp som själ…

Att dansa med Mikael var en märklig upplevelse. Han kunde inte dansa alls egentligen, bara på stockholmska, dvs. det menlösa vaggande som ofrånkomligt ger värk i höfterna. Det kallar inte jag dans. Det finns ingen naturlig rörelse i detta. Så småningom lärde han sig att bugga och jag njöt. Och lite längre fram uppfann vi den dans som senare blev så efterapad, vart vi än kom. Under några år var vi väldigt ofta ute på krogen. Båda var vi studerande och hade tillfälliga arbeten som gav välbehövliga tillskott till ekonomin. Men vi hade en hel del tid över för nöjen och levde studentliv av hjärtans lust. Vårt favoritställe var Via Veneto. Där fanns allt under ett och samma tak. Restaurang på gatuplanet, bar en trappa ner och allra längst ner ännu en bar plus ett diskotek med två dansgolv. Särskilt det inre rummet var populärt. Ofta både rökigt och smockfullt.

När vi satte igång med vår egensnickrade dans där stannade flera par upp och bara stirrade en stund. Sedan härmade de oss efter bästa förmåga. Vi hade mycket roligt åt detta. Det här var långt innan lambada och andra utmanande danser hade importerats. Att dansa sensuellt upphetsande utan att bli plump kräver sin man – och kvinna. Och vi hade ju ”övat” en hel del, till skillnad från dem…

Även på Kreta hände samma sak. Men allra första gången vi dansade där, på en viss taverna, slutade alla dansa och drog sig ut mot sidorna… därmed lämnades hela golvutrymmet åt oss. Det var oerhört speciellt. Natten var tropisk och sammetsmjuk, som så ofta på denna medelhavsö.
Där dansade vi, ensamma under en fantastisk stjärnhimmel... Även orkestern fick extra energi av den hetsande dansen, flera av musikerna blinkade åt oss när vi dansade tätt förbi estraden… Och sedan fick vi häftiga applåder. Det var inte utan att vi kände oss lite som Ginger Rogers och Fred Astaire… Men de skulle aldrig ha dansat på det sättet. Det kan jag garantera! Efter den gången behövde vi bara visa oss där för att få menande blickar och varma leenden. Många försökte imitera vår originella dansstil. Det fungerade inte alltid, kan man väl säga…

Mikael och jag var angelägna om att hitta en ny beteckning på vår samvaro. Varken ’relation’ eller ’förhållande’ föll oss på läppen. Så vi kom fram till att vi hade ett ombryende. Och det hade vi i nästan elva år. En tid jag skattar högt.

Och festens eftermäle? Jo, det talades länge om den efteråt. Ibland får jag för mig att väggarna fortfarande viskar om vad som där hände, en vacker vinterkväll i mitten av 70-talet.

Kanske kommer det fler minnesfragment framöver. Man vet aldrig…