jag födde en gång ett barn med en klumpfot
ett barn som var blått och det skrek sina lungor i bitar
hals över huvud trädde det en dans som varade i sjutton månader

det barnet sov mellan mina armar, fogade sig aldrig vid sin säng och hon riste till vid varje ljud som störde hennes liv

jag närde det barnet med stinna bröst
som en flod rann mjölken rätt ner i hennes utsvultna gap
och hon diade timmar av svårmod för att somna en stund i min famn

det barnet föll så småningom igenom en tunn hinna och började gråta som om hon hade hela världens sorger på sina bräckligaste axlar

jag flyttade mina dagar till att hulda henne, sköta om hennes varigaste sår
och hennes hjärta förlöste med tiden hennes egna bördor
lika lätt kom hon att bli som ett moln på en himmel

det barnet kom att bli ett märkvärdigt barn
ett barn som var lätt att älska och ett barn som hade lätt för att dö