Orden som kommer ur din mun
Blir suddiga och jag kan inte längre uppfatta
Någon mening eller dina intentioner

Det enda min hjärna tolkar,
är tonen

Hjärtat bankar i bröstet, tror det ska
Hamra sig ut eller flyga ut ur min mun
Blir uppskruvad och...
(TONEN, jag har hört den förr
Så hotfull, arg, raseri som är dåligt förklätt)

Jag fräser,
I något sorts självförsvar
Mot eggen i hans röst
(Hört den skära min mamma och mina syskon,
Fått mig att blöda så många gånger)

Nedtryckta minnen som får mig att skaka,
Hatar hur hans röst kan få mig
Att känna mig så liten

(Att han knappt nuddat vid mig,
gör ingen skillnad alls
Skriken kan jag inte glömma
Inte de hårda slagen mot min systers sovrumsdörr
Eller mina syskons berättelser)

Och jag hatar att hans favorisering
Gjorde mig till offret av andras ogillande
Att jag blev ännu mindre och att all skuld hamnade
På mina axlar

Hans röst dödade något inom mig
(Den tonen får mig att sörja det jag mist, och att skaka av rädsla för att mista något mer som är lika ovärderligt)