jag ville minnas dig vackert
som vårt första möte
likt kärleks stjärnfall
där längtan burit tomhet
inom oss så tungt

beröringar mot naken hud
till alla försvar lossnade
redan första ögonblicket
av oss intill varandra
väckte du något
som länge varit dött

jag ville minnas dig ljust
som varje gång du bar mig
över mörka, djupa vatten
när du lyfte mig upp
då jag utmattad fallit

jag ville minnas dig med mjukhet
som varje gång du log mot mig
med din egen unika värme
djupt genomträngande ljuvlighet
som bröt ner alla murar

jag ville minnas dig med kärlek
som varje gång du följde mig
trots stormar och nedfall
din ömhets röst i mitt trötta öra
betryggande lugnhet du framförde
som buren utav änglars goda famn

jag ville aldrig minnas dig
som svekfull, feg och ynklig
jag ville aldrig tro på
dina smutsiga, falska spel
fast sanningen slog mig
rakt i ansiktet
och jag kvävdes långsamt
men du fortsatte förneka
trots att erkännandet kunde
förhindrat mitt hjärta att sluta slå

och aldrig ska du förstå
den förödmjukelse jag känner
och aldrig ska du se
hur krossad min tillits bild nu är
från att inte existerat alls
så uppstod den i lågan du tände

men du tog den i din kalla hand
och dödade den för alltid