I din förtvivlan hör jag den smärta
du känner för allt det som inte fick bli

I sorgblanka ögon läser jag skulden
ej bara din men som bärs mol allena

Jag vet att den enda vägen du har
är vägen du motvilligt själv måste välja

För kartan är skriven i ditt eget kodspråk
och ingen kan läsa den rätt utom du

Med fruktan betraktar du gropar och kurvor
och tvekar vid vägskälets tomhet en stund

Men redan efter de första av stegen
du inser att vägen dig bär ur det mörka

(Behöver du sen lite sällskap på turen
så går jag så gärna en bit där bredvid dig)