”Jag får träffa Annika,
 det vet jag.”

Men det var bara som hon trodde.

”Hon känner mig inte,
 inte ännu.
Hon kan ju omöjligt veta vem jag är.
Hon var sex när det hände,
har man sagt mig
och jag var inte ännu ett,
hade jag hört.”

Och lillflickan visste nog inte själv heller vem hon var, tre år gammal på väg till Sverige undan kriget, hon, ett av krigsbarnen, som man kallat dem i över ett halvt sekel. Varför kom ingen på att kalla dem fredsbarn?

”Jag vill så gärna hälsa på
henne
och berätta vad jag heter,
men jag vet inte vilket namn
hon skulle gilla bäst.

Anna och
Annika börjar lika,
men Erika rimmar på
Annika.
Hon skall bli min lekstorasyster,
för mig som ingen storasyster har.”

Erika är ohyggligt rädd för att bli ratad, att bli förbigången. Hon har ju aldrig stigit ner med sina fötter i samma bäck, såsom Annika. Erika har flyttats omkring och tappat sin krona och sitt vattendrag. Men hon hade sina knep, redan som nyfödd andades hon i takt med den uråldriga filosofen som bakslugt påstod att man inte kan stiga ner i samma rinnande vatten mera än en gång.

Runnit har det minsann för Erika, mest tårefloder och annat bråte. Hon svettas mitt bland sina minnesfragment och har igen aning om var hon skall söka sina förlorade pusselbitar. Hennes landskap skulle likna Picassos surrealistiska ifall de hade ett uns av berömmelse över sig, men det har de inte. Alla tiger och ingen bryr sig. Krigsmaskiner dundrar då som nu, in i barnasjälar tills de blir genomskinliga dimslingor, obegripliga, utspädda.

”Annika,
hon bryr sig
Det är bara ett vatten
som skiljer oss åt,
Bottenhavet
och tiden
och åldern
och förståndet.

Men jag kan om jag vill,
och nu vill jag ta
Annika i hand och säga:
Jag heter Erika och
jag vill vara din bästa vän.

Du skall inte se mig
sådan jag är nu,
en liten förtappad skrikhals.
Nej, se mig sådan
jag är den dag vi blir
lika gamla,
när vi vuxit till oss
till hösten och
skrivandet.

Du var sex,
bodde i freden
i Sveariket,
när örfilen brände på din kind,
då kriget bröt ut i Europa.

Jag var ännu inte fyllda ett
när larmet gick och
bomberna föll
i Helsingfors
över Smedsgatans vackra höghus.

Min mammas örfilar kom senare,
nu satt hon bakom lås och bom
i Sibelius Akademins konsertsal.
Konserten hade tagit slut,
men dörrarna förblev stängda
under nattens
bombardemang.

Hemma var två stora bröder med
babyn Erika.
Stora och stora,
den ena var lika gammal som du var då,
Annika,
den andra var fem.”

Hon tror att hon minns, Lill-Erika, men hon minns ingenting. När larmet gick, fönsterrutorna föll över golvet, väggarna skakade, försvann hon in i sin chock.

Blixtsnabbt har babyn Erika skuttat likt en ekorre upp mot taket längs de väggfasta vattenledningarna. Sirener tjuter. Varnande rop. Springande steg.

– Fort, fort, vi måste ner i bombskyddet. Någon kapar Lillflickan från väggen och rusar nerför trapporna. Det är kö till källaren som förvandlats till skyddsrum åt husets invånare.

Locken över Lillflickans öron förpassade henne till en annan planet bortom tjuten och krevaderna. Ögonen stirrade tomt. Hon gick in i sitt skydd, sin egenhändiga bubbla av tomhet. Hon varken såg eller kände. Men ljuden fastnade i hörselgångarna och minnena klängde på huden som fyrbåkar, som glimmande slempärlor. Exakt mitt på dagen, mitt i varje månad i tiotals år kollades sirenerna över Helsingfors tak.

Exakt vid varningstjutets första ton stannar luften i strupen, hjärtslagen bultar i öronen i takt med larmet, huvudsvålen blir iskall av svetten som sipprar ur porer, porer som vägrar att glömma. Larmet går i fem minuter, fem minuter för krig, fem minuter för skräck, fem minuter för ensamhet i tigandets kultur, med föräldrar som i sin barndom i sina krig lärt sig att det man tiger om existerar inte.

”Vi skall leka
berätta sagor för varandra,
Annika.
Vi skall turas om.

Vi skall knyta
sagopärlband om varandras hals
och dela med oss
till de barn som idag tvingas in i
lufttomma bubblor
under vapenskrammel och
splitter.”

Och höstsolen sprider gyllenkorn, säven böjer mognande ax, vågorna över sjön sköljer sommarens strandstenar rena från gyttja.

Men de träffades aldrig, Annika och Erika. De bodde långt ifrån varandra, på var sin sida om havet som skilde dem åt. De läste varandra, de nådde varandra i sömnen, den ena på Bottenhavets östra sida och den andra på den västra. De drömde om minnen från samma krig och samma ångest och tysta sände de sina historier över vattnet med hjälp av bitter i en rymd fylld av budskap och förtroenden.

© Anna Mirsch, september -09