Minns du när du frågade mig
om jag kommer på utflykt till ön?
spörjer den grånade Erika sin man
en vinterkväll vid brasan
i den röda stugan.

Din hand rörde vid min kind.
Bländad av solen över böljorna
såg jag in i dina kära ögon,
nickade och log.

Men minns du vad vi sade varandra,
då för länge sen?

Nej det minns jag inte,
det var så fruktansvärt länge sen,
suckar han försänkt i egna tankar.

Hon fortsätter sitt drömmande.
Morgonbrisen krusade den spegelblanka havsytan.
Strandvialen svajade och tappade
dagens första pollenkorn i sanden.
Klippan lämnade ifrån sig nattkylan
i skira dimpuffar.
Himlen doftade hav,
hyn smekningar.
Kaffets mörka beskhet dröjde kvar på tungan.

Och fisk fick vi.
Du var roddaren,
jag fiskaren
upp kom fyra abborrar och två gäddor,
den minsta slängde jag tillbaka i sjön.

Det minns jag.

De skulle rökas och avsmakas
med nypotatis, dill och citron.

Sädesärlan vippade med
stjärten mellan strandstenarna
när vi klev i land med vår fångst,
drog upp båten
lade näten på tork.

Solen hade nått zenit
styrde makligt mot väst.
Inte ett moln störde sommarens blå.
Måsarnas flykt gick i cirklar
nätens fiskrester torkade
mot stugans bakre vägg.
Veden för kvällsbastun
låg radad i kors i ugnen.

Rosén Matteus
nerkylt i vattnet vid strandklippan.
Skrivarstunden undanstökad.
Karamazovs bröder
på bordet väntande på nästa lästimme.

Minns du?

Din sommarkjol bar
strandvialens rödvioletta segel,
med köl i blåviolett
och de parvisa bladens gröna.

Det är dags,
sa du och skuffade roddbåten i sjön.
Jag tog filten,
flasköppnaren
vinet
stängde stugdörren.

Första knycken
satte fart på aktersnurran

du styrde ut
jag låg i fören

lyssnade på vågornas kluckande mot stäven.
Tjäran i bogen blandade sig med sältan i havet
kittlade förväntansfullt mot gommen.
Ön låg långt från holmen
drömde mig bort som sjömannen
på seglats med frihet i hågen.

Det är hopplöst svårt att minnas,
det vi sagt varandra.
Vi har talat och talat
alla dessa år,

men minns du det
minnesvärda vi sagt?

På vår ö höll vi tal.
Jag lyfte en skål för dig, för det du gjort för mig.
Du lyfte din skål
skänkte mig
din tanke
om världen,
om fred på jorden.

Minns du?

Vi skålade med det sprittande
Vino Verde,
allmogechampagne,
klädsamt för två på semester
från fabriksgolvet.

Men vad i herrans namn sa vi varandra,
vilka ord använde vi?

Våra gräl hade kraftiga ord,
dem minns jag.

Det goda jag vill
det minns jag inte,
det onda jag inte vill
det tänker jag på.

När jag närmar mig våra festliga dialoger,
våra höjdpunkter i vardagen,
får mina skrivande fingrar
tunghäfta
de förtroliga tankarna vi sagt varandra
sugs upp i ordlösa känslor av närhet.

Vi nådde fram till ön.
Du stängde av aktersnurrans dån,
slängde ankaret i sjön
fäste båten vid strandtallen.

Vi vandrade uppåt klippan
sökte oss till en skuggig sänka
lämplig för två att sitta på.
Ön var obebodd, av människor.
Sjöfåglarna kretsade hemvant omkring,
harlort låg utspridd
myrorna jobbade oförtrutet vidare på sitt.
Ingen brydde sig.

Vi skänkte varandra guldkorn.
Orden smekte,
gömdes
glömdes.

Det var tid för bastun när vi kom
tillbaka till stugan och strandvialen.

Men minns du vad vi sa?