Jag minns då jag studerade på gymnasiet
och man blev mobbad av skolans skvallerbyttor
och jag undrade varför de inte var lika upptagna
med att leva sitt liv, upptäcka världen och dela med
sig av sina erfarenheter istället för att försöka definiera
vad vi gjorde, få ett skratt eller förstärka deras rädsla och
hat utan att ens ge oss en chans, utan att någonsin fråga
oss.

Men jag insåg att de var rädda att upptäcka världen
för att dem kände sig undertryckta, begränsade från
samhällets öga samma öga som de använde för att se
med och förstå.

Nå, om våra upptäckter, eskapader och 'rövarhistorier'
som inte var rövarhistorier men blev så till slut när deras
fantasi färgade och förvrängde verkligheten nå det var vad
som kunde ge deras 'journalistiska existens' mening och få
dem att skratta eller prata med varandra, spendera några
stunder tillsammans, lära känna varandra i gemenskapens
anda. Nå, då gjorde vi något bra.

*fortsättning följer*