ibland nuddar dåtiden vid
som ett rakblad mot mitt hjärta

skär upp det jag läkt
med tid och styrka

en menlös kamp
under bortkastade år
där du valde att aldrig se
ditt bittersmakade svek

så ovetande ändå
om det äckel du väcker
när du värdelöst närmar dig
med ditt tomma skal
så ovetande din påverkan
att väcka det onda i mig

sa jag någonsin
hur illa du gjorde
lät jag dig förstå
att dina handlingar
fick mig att välja nya vägar
bli en annan jag

jag vet att jag berättade
ibland i tårar
ibland frusterande arg
främst förklarade jag
då jag vände dig ryggen

men kan man förstå
och kan man beröras
när man inte existerar
i själ och hjärta

du ändrade min bild
mina ögon ser något annat nu
du dödade hopp
men du har ingen aning

din mun full av lögner
ett gap som stinker
när du talar
så tystna nu
innan vulkanen i mig
går till attack igen

varje individ
är värd respekt

men inte du

du dog för mig