årsdagen i sin mörkerstund
blommorna har för längesedan
vissnat vid din minneslund

aldrig har mina steg
gått den väg
för att tända ett hyllande ljus
du finns ju ännu kvar
i mina väggar
sprider kyliga stormar
i mitt hus

den där dagen
idag för längesedan
var det närmaste en himmel
jag kom genom dig

friheten när jag såg
att du inte längre andades
förlåt min hårdhet
men du stal allt liv i mig

och för din egen skull
ville jag glädjas
åt ditt upphörande lidande
för det måste vara helvetet
att alltid ha kontroll
att kränka och förnedra

vad du än tror
när du hemsöker min själ
vad du än ser
när du söker dig mot mitt hjärta

så älskade jag dig faktiskt

men där vilar en ilska
en sorg ett hat
även om jag faktiskt förlåter
från djupet av min smärta

din sjukdom
som spred förbannelse
genom litet barns oskyldighet

ondskan som fanns i dig
men som aldrig ändå var du

jo jag älskade dig
men minnena gör bara ont
förlåt mig en dag som denna
att jag inte visar dig mer värdighet

men jag slocknade
under din makt en gång
och du slutade aldrig att hata
du lät mig aldrig vara

darrande inlåst denna dag
sjunger jag i tystnad
fångenskapens maktlösa sång