hjärtat skriker ditt namn
fast jag vet att nattens tomhet
är det jag måste bära

tårarna skär upp
sitt mörka fäste
över de kinder som just
blivit strykta av ömhetshand

men jag vet att jag måste vända
bort från det vi haft
insikten skär som den vassaste kniv
genom varje känsla
som öppnats för dig

när du fattas mig
i det djupaste av själen
förnimmer jag stenfyllda gropar
där jag just varit hel
förnimmer jag bilder
av vad vi blev tillsammans

vi kunde inte växa
som ett som oss
vi kunde bara skada
förminska det evigt vackra

försent min älskade
när allt det onda blivit gjort
när vi fastnat i sjuka beteenden
hotas även ljuvliga minnen
att raseras till ett vrak

då måste vi gå
släppa taget även om
tortyren är ett blodbad

men låt oss kyssa mjuka läppar
med ett avsked utan hat
låt inte skuggan av min ryggtavla
bli ett förakt du tar med dig
när jag vänder mig bort

se mig i ögonen
innan jag sluter dem
se att jag faktiskt gråter
ett bottenlöst hav av tårar

i förtvivlans tyngsta smärta
bor min kärleks undergång
även om det blåser stormvindar
runt min gestalt

ett skydd för att dölja

hur svårt det är att gå