Det var påsktid och många hade församlats för att höra den relativt nye komministern predika vid den traditionella bygudstjänsten på annandagen. Själva påskdagen var oftast förbehållen den ”riktiga” kyrkan. Enligt traditionen hölls gudstjänsterna i byns skola, en stolt 50-talsskapelse i tegel, belägen nära landsvägen. Till dessa gudstjänster kom folk från alla de fem byarna. Och denna gång var nyfikenheten så stor att lokalen blev fullsatt.

Min far hälsade på komministern, tog fram listan över de psalmer som skulle sjungas och satte sig sedan vid den lilla elorgeln eftersom han var kantor vid dessa tillfällen. Högmässan började och allt gick väl. Inledningspsalmen sjöngs med extra tryck i stämband och magstöd. Det var ju glädjens stora högtid.

Liturgin följdes och allt fortlöpte som det skulle. Så kom vi till trosbekännelsen. Prästen såg ut över den församlade menigheten, drog ett djupt andetag och framsade de högtidliga orden:

”Låt oss nu bekänna vår kristna synd…”

Min syster och jag (som givetvis satt på första raden!) hade all möda i världen att hålla oss för skratt. Vi vågade inte titta på varann mer, inte på Pappa heller. Men ett och annat kvävt fniss hördes bakom oss. Jag skulle även sjunga solo lite längre fram men då hade jag tack och lov lyckats glömma prästens fadäs. Själv märkte han inte ens vad han hade uppmanat församlingen till. Och den pyrande munterheten skrev han säkert på uppståndelsekontot…

Våra berättarkvällar vid köksbordet fick sig förstås en ny vitaminkick... Det var för övrigt samma präst som vid jultid så när hade förätit sig på kakor och tårta alltmedan han räknade barn...

Och eftersom vi alla exploderade av skratt när vi väl kom hem igen så måtte prästen inte ha blivit medbjuden denna gång. Det var annars kutym. Kanske hade han ytterligare en gudstjänst att genomföra...