Det var bara som de talade
allt stannade till
Över huvuden flöt himlar
som dagar vill
Och alla mörka ljusen
de aldrig såg
försvann i nattens tåg.

Det var bara han och hon
i gråkall kupe
de färdades i livet
med leenden på sned
de drev i varsin båt
sa aldrig ens förlåt

ändå var de samman med varann.

En dag sa hon till honom
att nu stiger jag av
kan lika gärna simma
oändliga hav

Då tog han nödbromsen i hand
och sa jag stiger av på strand

Där fotspår går i kvav