Tomt oktoberekar mina asfaltsblöta steg
och evigt lång känns vägen att gå hem
Jag mörkrädd känner mig så plötsligt feg
helt kraftlös, liksom darrande i varje lem

För bakom mig försvinner varm och ljus
den jag hatar lämna för helt andra skäl
och styrkan ligger kvar i hennes hus
liksom känslan av att allt går väl

Jag flinar lite halvhjärtat åt fjantigheten
i min tankegång, så själviskt ynkematt
Skärper mig och fokuserar målmedveten
Skall på nytt försöka klara ensam natt

Men hur knölig kommer sängen kännas
när radions P1 slutat med sin nattrepris?
Då ensamheten sakta börjar brännas
är dags för kraftig sängroteringsexcercis

I skrynkellakan domna bort i vargatimma
och vakna till en gällt uppfordrande signal
Med huvudbult få äntra duschen som i dimma
Det gör saknaden än mer total