Jag har haft en viss frihet i att kunna ta mig till och från jobbet i rimlig tid,

slippa vänta på bussen 1 timme efter avslutat skift.

Jag har kunnat tacka ja till 2 jobb med en halvtimme mellan passen.

Jag har haft friheten i att kunna storhandla en gång i veckan istället för att släpa hem 2 överfulla kassar var och varannan dag.

Jag har träffat vänner även de dagar jag jobbat.

Jag har och till och med hälsat på mina föräldrar som bor 5 mil bort.

Emellanåt har jag kunnat hämta hem tonåringar och fått känna att jag kan göra en insats som förälder.

Jag har haft möjligheten att åka på längre utflykter istället för att bara utforska närmiljön.

Men nu är det slut med det.

Som den optimist jag försöker vara  försöker jag nu se fördelarna.

Jag har ju egentligen inte råd att äga en bil så nu slipper jag slösa mina surt förvärvade slantar på bensin, skatt, försäkring, motorvärmare och reparationer.

Jag får gratis motion när jag promenerar samtidigt som jag får tid att fundera och meditera.

Mina armar blir starkare liksom benmusklerna. 

Jag går ner i vikt och kan fylla frysen med bullar med gott samvete får ändå inte hem så mycket frysvaror i två kassar.

Jag slipper hämta upp tonåringar, nu får dom ta sig hem bäst dom vill.

Jag behöver inte bekymra mig om att ha ett socialt liv, jag hinner ändå bara mellan busshållsplatser, jobb och affären.

Men lite  ledsen blir jag nog ändå, för livet blir så mycket mer begränsat utan bil.