Cheferna har drabbats av spar iver det hör jag på vartenda ställe jag vikarierar på

missnöje

irritation

uppgivenhet

ilska

Det syns också på antalet timmar jag får arbeta

4.5 timmar när passet egentligen är på 8

idag var vi två vikarier med halva skift

En ensam stackare mellan 14 och 17.30 ska ta hand om 8 mer eller mindre skröpliga gamlingar

Kanske ta upp några som vilar middag

värma mat

duka

servera

mata 2 om inte 3 av de gamla

avlösning 17.30 för att gå på rast

Jag tänker att tack och lov så är jag bara vikarie för dagen

och en ångest kommer över mig

jag vet att det annonseras för fullt efter ny personal på ett flertal ställen

jag måste söka

men vill inte ha 

Hur tänker cheferna egentligen?

Med sina personalnedskärningar så visar de att jobbet inte är något värt

Varför ska då personalen överhuvudtaget engagera sig?

Deras arbete värdesätts ju inte åtminstone inte av cheferna

Fattar de inte att de tar bort all arbetsglädje och lust från de anställda som bara får springa fortare

tills de stupar

Tror de att någon orkar göra mer än det absolut nödvändigaste?

Kanske

om de hade fått känna att de värdesätts

men nu är de bara en kostnad som ska skäras ner

och missnöjet breder ut sig

med skitprat

avundsjuka

skvaller

vaktar de på varandra

när inte chefen gör det

Jag söker tjänsterna

och hoppas vid gud att jag inte får någon

Idag är jag glad att jag bara är en vikarie