Jag håller huvudet högt.

Ingen ser min blekhet, min rädsla.

Stum och stor för den sig vid hjärtslag när jag
varsamt låter den passera.

Den måste få röra vid mig. Gripa klorna i mig.
Jag jagar inte bort den även om det vore enklast så.

Det är att glömma den sedan som är det svåra. Jag har ätit
så mycken rädsla och spytt ut den, men den kommer tillbaka.

Alltid i skeenden jag inte har någon makt över.



Sömnen kommer när min kropp inte vill vara vaken längre
jag kämpar inte för den.

Det är därför jag ser rakt fram och fortsätter att gå.


Här är mitt jag.



Rak.