’Eliminera alla rörliga delar’ säger hon till sig själv. Sitter naken på kanten till det åttakantiga badkaret i logen och röker, mitt under den runda taklampans skarpa ljus.
Är nybadad, doftar mynta. Hårtopparna droppar och hon är ren och varm och röken från cigaretten stiger upp i taket - cigaretter blir godare när hon ser röken. Vattnet, artificiellt medelhavsturkost efter hennes brusande badbomb, rinner sakta undan.
Cornelia Dammer har bett bandet om en timmes ensamhet innan hon går in på scenen.
’Eliminera kvällens konsert. Eliminera ännu en milstolpe i turnén. Eliminera pressbilder, eliminera intervjuer, journalisterna, plusbetygen, getingarna, krönikorna, skivsigneringsbordet, packen med skivor som råddar-Palle kånkat med från skivbolaget, eliminera förväntan och förhoppningar i publiken, eliminera publiken, eliminera 800 sittplatser i konserthuset, eliminera strålkastare, medhörning, mikrofon, ljud, mixerbord, ljudtekniker. Eliminera sorlet från publiken därinne. Eliminera låtlistan, eliminera extranummerlistan, eliminera applådtacket, elimininera hennes munspelsställ, eliminera barstolen på scenen, eliminera blommorna i sina vattenfyllda plasthinkar i kulissen. Eliminera porriga bakljuset, silkeshänget, eliminera stödackorden på gitarrkroppen, eliminera plektrum, strängar, ringar, kläder, halsband, Hello Kitty!-maskoten…’
Eliminera allt utom kroppen, hennes egen.
Den smärtsökande nakenhuden inför havet av 800 besökare. Hon sitter naken på badkarskanten och röker. Tycker inte om kvällarna.

Snöglopp sent i november utanför konserthusets fönster. En tom park, susningar från tågstationen, svikten i marken av bilarna. En kväll i ett land där man tänder värmeljus, stapelljus och släcker ner lägenheter, pojkrum, flickrum, ligger på sängen och texthäftet till Bare Skin, hennes senaste platta, på magen.
Pepparkakor och glögg-kvällar, snöflingor på tungan-kvällar.
Ombyltat i långsjal, lovikavantar och uppvärmt som i en av hennes sånger; Nights like these calls for Hot Chocolate, första singeln. Eller Lover in cotton, andra singeln. Eller det frågvisa själssökandet i Why being me, intimt som en kyss på insidan av låret; värmen, hennes sälta av mjukhuden intill honungsfärgade tofsremsan.
Ilningen; salivfingerviljan.
Hon tänker: "Det här är drömmen förverkligad. Hit ville du, här är du."

I tio olika städer väntar hennes okända vänner, följeslagarna till softpop-drottningen och hennes ensamma knäppsträngsgitarr med harpeljudet. Väntar på hennes vänskapligt behagliga Idde Schultz-stämma och hennes texter om ensamhet, olycklig kärlek och vemod i ett land som den här tiden på året inte klarar mer.
Tom Forsters varsamt producerade verk, 11 låtar tillsammans med den dyrkade Umeåfantomen Johan Holmhammar och hans kristallklara pianotoner i bakgrunden. Till och duetten med Stephen Simmonds, Life is not a Popularity Contest (But it was long ago I stopped loving you): Holmhammars Steinway med gruv-eko, Stephens ljusa, lekande, lockande röst och hennes, lugnande som andetag. I en studio en försommardag.

Hon hade behövt Toms kärlek och styrka, Johans vänskap och musikalitet. Och här sitter hon nu med bandet på andra sidan dörren och en gitarr som stämts. I drömmen. Dit hon ville. Dit hon alltid velat, från första ackordet.

Nu väntar de också, alla 800 därute. Hon hör sorlet. Stampet i golvet. Hur de nerfällbara sittplatserna i röd sammet klapprar och slår. Bänkraderna fylls. Blåblixtar från mobiler och digitalkameror.
Hon är naken. Den gröna badrocken ligger vikt över handdukstorkaren. Cornelia doftar sommar och vattnet i badkaret sipprar undan.

Hon är mjuk, varm. Ensam och ditlockad.
Ingen på turnén bryr sig om att börja i tid. Efter sista klockringningen och konserthusvärdarna har slussat in publiken, dimmerljusen sänks och sorlet höjts och klockan ovanför soffan i samlingsrummet bakom scenen tickar mot halv åtta, reser sig håren på hennes handrygg.
Symtomet betyder Snart dags.
Snart dags för en röst som kommit för att stanna. En ny hes, lagom raspig altstämma som Frida Snells blondlockiga vemod, Sophie Zelmanis sötrara Amélie från Montmartre-mystik, Elin Sigvardsson Dylanviberande älvaljus eller Anna Ternheims knutna näve och munkjacka där någon stuckit ett sylvasst plektrum mellan hennes fingrar och orden som isbitar trädda på armeringsjärn.
Cornelia Dammer i födelsedagsdräkten; stort klokhjärta, liten kropp. Stor gitarr, liten varelse, stor röst.
Varmdunket i fingertopparna efter stålsträngade toner uppsatta med häftstift i hennes bröst.
Cornelias bara hud längtar efter gröna badrocken nu. Hon reser sig, slänger cigaretten som när nerrökt till filtret (hon har slutat bita på naglarna eller spy luft inför varje spelning). För hon har kommit dit hon ville. Iscensatt ödet.

Blöta fotsteg på nylagt kakel. Mörkgrå fotblad, mörkgrå tår. Metalliska klinket från hennes tåring med de jadegröna snirklingarna. Samma tåring som Tom lossat med tänderna sista kvällen innan hon åkte.
Hon saknar honom och det blöthårda, blodfyllda handtag hon fick hålla i, ful men betryggande, skönt-ont sällskap. Tom kan lockas hit med en varmsuck i mobilen lockas till annat med rätt metoder. Se på henne nu: ständigt i rörelse nu, fjärran från mansberöring.
En back öl med bandet efter spelningen, varva ner, mat på hotellet, sova, duschblött hår under hotellfrukosten, lokaltidningen hämtad i receptionen. Läsa recensioner, betyg, om och men, väga ord.
Bli tvångsblottad.
Hon sveper badrocken omkring sig och lämnar badrummet. Bandet är redan uppe. Sorlet sjunker och ljusen går ner.
Cornelia Dammer tar sin gitarr i kulissmörkret, låter badrocken falla till golvet. Tassar över det kalla scengolvet och sätter sig på plats.
Bandet räknar in öppningslåten Bold to be in Bare Skin.
Hon sitter på barstolen med strålsträngade Gibson-gitarren i knäet, ännu blöta hårtoppar, alldeles blott och bar.