Min hyllningsdikt till hösten.
septembersol, oktobermorgon och novemberregn
Löven på björkarna är redan gula.
Promenaderna blir längre på hösten.
Ett andetag av den rena lyckan,
ett andetag av trädens stilla dödsångest.
Början på det sista andetaget.
Jag vill besitta deras stora ro inför döden.
Jag vill inte vara rädd.
Jag vill föralltid andas vemod i klar luft.
Det finns ett vemod i att träden blir som vackrast
precis innan de dör.
Som en cancersjuk vill se alla världens hörn
innan det är försent.
Det finns något ironiskt i att kalla hösten grå
något vackert i att hur den är missförstådd
Något vackert i ett höstregn
något vackert i morgondimman
något vackert i hur träden lever ut i brinnande färger
Och i år
ska jag köpa ett vackert paraply