Sedan visade han mig
hur man förenas med cellon,

så stråken blir som en förlängning av pekfingret säger han.
Så att man blir som ett med cellon, tänker fånigt romantiska jag.

Mina toner klyver luften i den vemodiga osäkerhet jag så väl känner igen. Och tonerna skär sig ibland, men vad gör det. Mina toner hamnar också fel ibland. Och jag tänker på något sätt att cellon är som jag.

Och sedan tänker jag att detta har mitt liv pekat mot.


Trots att det jag just spelade var



Gubben Noa.