Det är för det enkla jag saknar dig,
för att stå där solen slår ner och för att andas i takt,
helt utan att räkna.



För det självklara och för att någon mer ville se
honungsfärgade skyar efter alltför många dagar.
För en varm höft mot min kappkant på vagnen hem.

För en pekfinger i en telefonkatalog,
letandes numret till fram när allting annat står still,



ibland tror jag att jag saknar dig bara för
saknadens skull.





Det är för det enkla, ryggen mot väggen när vi skulle
hämta tändved och för en hand mellan mina knän,
för att du sa att jag var vacker,

du sa att jag var vacker,
att jag var vacker
det är för det jag saknar dig.