En feg flykt såfort modet brister
När dammarna rämnar
och man inte ser skäl till varför man skulle bevara sig själv
För varför skulle man det?
Allt monstret väntar på är en bekräftelse på att jag inte duger till, att man kan utnyttja mig, att man tar mig för ett naivt våp, bara för att jag är naiv.

Någon sa en gång att naiviteten är det som cynikern pekar avundsjukt på när hon ser en del av det barnasinne hon inte längre minns.

Liksom ett barn så skriker jag fruktansvärt när jag blir besviken eller sårad.
Armarna skriker, magen skriker, benen skriker, revbenen darrar, huvudet kokar.
Kroppen måste ut ur sig själv
monstret måste få utlopp för sin extistens
det lilla svarta kräket

slå bort smärtan
klösa ut smärtan
riva ur klådan
bränna bort hatet
skära ömmande sår på det monster som ligger i födslovärkar
bakom revbenen

så när alla dammar rämnar, kan du förklara för mig
varför kött och blod måste blandas som den mest naturliga sak
precis som törst släcks med vatten
sorg läks med tröst och ömhet
rädsla bryts av trygghet
och ensamhet lindras av kärlek?