jag har väl inte heller någon spiralklädd villa och inte
någon fyrtaktsbil eller fyra hack
upp på stegen i tabellerna
där det står att jag kommer
att överleva,
att leva, men jag har ett par strängar över
att skriva dig en sång om det som bubblar inuti


och jag har inte de små vita stenarna att pryda gången,
hell- jag har inte en gång, inte en egen
men jag är egen och min gång är bara för dig
och jag skulle sära, besvära mig bara för dig



och allt det där som bubblar inuti

och jag tittar nu, hur jeansen sitter
över mitt runda, och jag vänder mig, rundar kring
parkeringen nu med lättare steg
även sedan klockan slagit fem och mörkret hägrar
, lägrar
de missklädande takåsarna

och barnen väger mindre tugnt nu

i vikt mot höften ,
men mer i glädje tillsammans med allt det där
som bubblar inuti
för nu finns liksom orken att lyssna


öga

mot
öga


och jag har väl inte alltid äkta,
inte rätta sakerna men jag har rätt temperatur
för att möta din hud

och allt det där som bubblar inuti
och äkta är det som känns lätt
fast vattnet täcker vägen just utanför
och läcker in


gör jag för dig och allt det där som bubblar inuti
och vagnen är sen,
och det gör gott för då kan jag se i spegeln
längre på allt det som saknar dig
och jag har väl inte alltid det
bästa,
inte nästa steg för att ta hand om dig
men när du har en hand kring mig


dör jag gärna just nu
för stearinljus på realisation och en fleecepläd
i lavendelblått
och mest för allt det där


som bubblar inuti