Kanske är det så att alla erfarenheter skapar ett sluttande plan, att ingen vågskål någonsin kan bli jämn av det kaos som ristar ärr i ens inre. Alla upplevelser är järnklumpar som kastas ifrån reling till reling. Din ballast av eftertanke blir ditt sista hopp ifrån förlisning.

Jag kan verkligen drömma om dagar då jag skulle se ett anlete utan att dekryptera dess inre. Det är nästan förenat med längtan efter stunden där den momentana njutningen är helt i dess egen tillblivelse, utan analyser, utan roller och strukturer. Den föds och blir så som den är. Jag kämpar för att kunna släppa taget, att kunna drunkna i kaos med ett leende.

Ibland kan jag misstänka att en del människors dialoger är utsnitt ur deras mest sedda såpa. På ett diffust sätt växer föraningar om inrepeterade känsloyttringar och uppgjorda konklusioner, avrundat med en karakteristisk pose, som en välskriven signatur. Men, jag fattar aldrig vilken TV-serie det handlar om. Jag har ju aldrig sett någon. Istället går jag där i tyst misstanke. En replik blir ju aldrig mer än collage av ord, oavsett om det är hot eller frieri, sålänge meningen är frånvarande. Instinktivt inväntar jag ett mobilerbjudande.