Du hade plockat av yttervärldens linser , klätt dig i det ytterst privata, glasen som torftigt lotsade dig genom ditt hem. Det fanns en lugn tystnad när du gick in i det mörker där jag låg och klänningen du hade på dig hade blivit min fetisch. Du var som mest naken då. Du var obekymrad, trygg. Du satte dig lugnt vid sidan av sängen och jag kände din varma puls sakta strömma, en knappt kännbar temperaturhöjning vid min hud, men en hel värld av hemkänsla i min själ. Jag hade lärt mig ljudet av ekorrhjulet utanför. Jag hade lärt mig att inte oroas längre. Jag hade lärt mig att sova till din tunga andning genom natten som en stilla sfär av bortvaro.

Du var som vackrast då. Avsminkad, skör, lugn, avslappnad, nära. Och jag var aldrig så liten och lycklig som då.