driver halvutslagen näckros
med blick





hennes ben korsar varandra
och söker tröst i egen hud
död-tång-doft letar sig stråk



genom mitten-junis
efterlängtade sommarnattsarom
det är klart att det är påhittade ord
men hon finns där



lika mycket som havet alltid gjort





kala klippor ger aldrig vika
, inte så som allting annat alltid,
för alltid, gör
korvad raggsocka
kring myggbitet sommarben

och fingertopparna smakar järn
, du vet så som förr

när man provsmakade en lyktstolpe





hon dansar snurrsteg
hem när skymningen liknar fuktig duk
och annanstans


är bara en ursäkt att vara