så delar åter mitt universum rum med spetälskans hud och aldrig kommer du att våga kyssa min smitta mer, aldrig mer kommer våra händer att röra vid min utanförskap, aldrig mer

jag reser nu
mot marken som skall bära min sista dagar

reser med vinden i mitt ansikte
med en önskan om att din hand kunde smeka bort hårslingan som döljer sorgen

feberyran, passadvindarna, parian som är mitt liv
längs relingen leker min hand, delar jag solen itu
och flyger högt över land, i tanken
om att en dag du kommer att resa den väg jag valt

jag lämnar dig nu
med en önskan om att finna ro