jag visste aldrig då att du tillhörde en annan.

du hämtade mig en morgon i oktober. vandrade vi längs gärdesgården, bort från värmen i huset där jag bodde. du visade mig skogen, träden. dess böljande hav i stormen som kom oss nära. solen strilade och letade sig in i gläntan du beredde mig en plats att vila på. dina händer värmde det frusna hos mig och din kyss överväldigade så att jag föll in i dina armar. en passion som blossade kinder och vi hängav oss åt skönheten i att vara vi.

du lämnade mig där och jag skall aldrig mer återvända dit jag en gång kom ifrån. för jag har gått vilse bland tallars stammar och i mitt hjärtas väsen som sjunger för dig. den vanära som skulle vänta är svår att bära och jag väljer så att lägga mig ner och invänta mörkret. invänta döden som en värmande vän.