Eva ligger i badkaret. Vattnet har för länge sedan kallnat och Evas mamma har ropat på henne och bett henne stiga upp flera gånger. Badrumsfönstret står försiktigt på glänt och utanför faller augusti mot marken. Kondensen i rummet bildar små pärlor i taket. Eva vänder blicken uppåt och möter dropparna mot sin panna. Hon känner ingenting. Hennes hud är hal och hon kan hålla andan i fyrtiotre sekunder. Under vattenytan blir världen svajig och kakelväggarna blir ett vinterlandskap, lampan över den igenimmade spegeln blir solen. Det går en ilning genom Evas vener och det är som om hennes blod blir till isvatten som pulserar i omlopp. Fyrtiotre. Fyrtiofyra. Fyrtiofem. Eva lyfter från badkarsbotten och för en sekund känns det som om hon inte finns alls. Hon blundar och hör ett eko av sitt eget hjärtslag mot badkarskanten. 
Plötsligt känner hon hur en skugga kommer över henne och hon blir rädd. Hon öppnar ögonen och sätter sig upp panikartat.


- Eva! Hör du inte hur jag ropar?
 Evas mamma torkar nervöst bort vattenstänk från ansiktet. Evas mamma har blå mascara som torkat in och blivit till klumpar i ögonvrårna. Som vanligt gör hon en märklig min när hon böjer sig framåt som att ryggen skulle gå sönder. Det lilla hår hon har kvar efter år av frenetiska blekmedelskurer, cigaretter och snyftande på tripptrapptrullstolen vid köksfönstret, sitter uppsatt i en tunn tofs mitt på hjässan. Eva undrar varför hon envisas med att ha den där fula flanellskjortan hon fått av Mats. Eva lägger sig ner igen fast på mage och sväljer lite vatten.

- Eva, lyssnar du? Berit ringde. Hon undrar om du kan ta hand om Elvis i helgen? Du vet hon ska ju på en sådan där healingkurs, i Karlskoga denna gång....Eva lyssnar du? Mammas ord försvinner upp i taket och fastnar i dropparna som faller mot Evas huvud.

- ...Jag hatar den där hunden. Han är så dreglig och gammal och vill inte röra på sig. Sist fick jag bära honom hem från centrum, när han typ somnat utanför Domus, fatta pinit. Jossan och Tompa och dom satt ju vid grillen och bara asgarva. Så glöm det.

- Eva. Nu lyssnar du på mig. Berit har haft det jobbigt sedan branden. Det vet du om. Och Björn har inte haft det så roligt i skolan på senaste tiden heller. Hon behöver det här. Sedan vill jag inte höra sådant där prat. Du får akta dig. Det är dags för dig Eva att du börjar ta lite ansvar! Du ska bara veta hur jag jobbade och slet när jag var i din ålder. Ja din mormor gav mig ord och inga visor ska du veta. Och glöm inte att den som ser ner på andra bör se upp för sig själv! Och den där fina fleecetröjan du fick av Björn när du fyllde år.....Dessutom är jag skyldig Berit lite pengar...

- Vaddå, och då måste jag passa den jävla hunden? Vaddå ser ner på andra? Det är ju ett djur mamma! Fan den där branden var ju hennes fel, hon kan ju inte ens steka blodpuddning. Dessutom ska jag sova hos Mia i helgen och den där fleecetröjan är skitful. Du kan få den om du vill.

- Vet Mias mamma om det? Det här vi aldrig diskuterat. Nu kommer du upp. Slutpratat.

Eva blundar och lägger ned huvudet mot ytan, håller andan och flyter helt stilla i badkaret.

- Jag avskyr när du gör så där! Eva?! Hör du det!
Evas mamma kastar ner en gulblek handduk från kroken på väggen och drar demonstrativt ur proppen ur badkaret. Hon öppnar fönstret på vid gavel sedan försvinner hon ut över tröskeln. Eva huttrar till och reser sig upp. Ute skrattar kråkorna som om sommaren aldrig hade funnits och himlen duggar blå.

 Jag hatar Elvis. Jag hatar Berit. Jag hatar Björn. Eva kliver ur badkaret och stryker handen över badrumsspegeln. Hon betraktar sin reflektion för en stund. Inga spår av sommarsol syns längs hennes hud. Hon lägger huvudet sned och försöker att se sig själv ur ny vinkel. Hon känner med händerna över sitt högra bröst och klämmer åt så att det blir små röda märken. Sedan öppnar hon badrumsskåpet, ställer sig på toaletten för att nå översta hyllan och greppar mammas Lancome parfym hon fått av Mats. Fucking Mats. Eva skruvar av sprutkorken och häller några droppar på halsen. Droppen fortsätter ner över magen och för en stund finns hon, just bara där.



När Eva kommer ut i hallen hör hon ljud från Rapport och ser hur mamma sitter hopkurad i soffan. Hennes nacke är blek och hennes konturer blir till en siluett i glasdörren bredvid. För en sekund fylls Eva av något som enklast skulle beskrivas som ömkan. Hon fäster blicken på mammas kala nacke och fokuserar på ljuset, som Berit säger att man kan göra. Kalla till dig ljuset Eva. Hon sluter ögonen och försöker öppna upp sig själv. Det rinner små droppar längs hennes lår ner på vaderna och på det smutsiga hallgolvet. Hon fryser inte längre. Eva öppnar ögonen och ser på mammas nacke. Mamma sitter orörlig för en stund och verkar stirra tomt mot tv:n innan hon rättar till sig lite och lägger huvudet mot soffkanten. Eva står kvar och tänker att Berit är en flummig tönt. Eva tar några kliv in mot vardagsrummet och betraktar mamma på närmare avstånd. Mamma hör hennes våta steg och rycker till. Hennes ansikte har fåror av blå mascara och Eva ser en blöt blå fläck på soffkanten. Soffan som Evas mamma köpte på Myrorna för fyrahundra kronor när Evas pappa flyttade ut. Björn och Uffe hade ett riktigt sjå att få upp den för den smala trappan. Evas mamma gav dem en tjuga var och sa att de kunde köpa sig lite lösgodis av Kovacs på hörnet i centrum. Senare samma kväll satt de på torget och rökte med ett pack folkisar. Eva tycker sofftyget ser ut som något inte ens Berit skulle ha på sig. Men hon har aldrig sagt något.

- Vad är det mamma...Varför är du ledsen...?

Evas mamma sätter sig upp i den blommiga soffan och knäpper översta knappen på flanellskjortan. Hon fortsätter att stirra tomt mot Claes Elfsberg som talar om kärnkraftverk eller allergiska reaktioner mot myggmedel.

- Mamma....är det Mats? 
Mamma säger ingenting och Eva sätter sig försiktigt bredvid henne i soffan. Det blir en liten pöl under Evas fötter och hon vet att mamma avskyr när man inte torkat sig ordenligt innan man går på lägenhetens enda parkettgolv. Mamma suckar och lutar sig fram mot Marlboropaketet som ligger på bordet. I fönstret bakom gardinen står en elektrisk adventsstake och det ligger en död humla under fåtöljen vid elementet. Eva slänger en blick på läderfåtöljen och ser framför sig kvinnan med de olivgröna pumpsen som suttit där och smuttat på det svaga kaffet, som mamma bryggt i desperation över att få lämna rummet. 

- Din mamma mår inte så bra just nu Eva. Det kanske vore en idé om du försöker tala med din far om det här. Ja, du kan väl ringa till honom. Då blir han säkert glad. Och Eva du som är en sådan stor flicka kan väl ta hand om mamma och Ulf nu när det är som det är. Kanske hjälpa Ulf lite med läxorna? Eller diska då och då? Det uppskattar säkert din mamma.

- Han heter inte Ulf. Han heter Uffe, han är döpt till Uffe!
 Kvinnan med de olivgröna pumpsen hade lagt huvudet på sned och lett lite sådär som bara människor som jobbar på myndigheter kan göra. En blandning av ömkan och förakt i hennes tomma ögon som säkert torkat in av alla snyfthistorier hon måste ha fått höra på. Eva hade frågat om tanten kanske ville ha ännu mer kaffe, sedan hade hon gått in på sitt rum och målat stjärnor i mörkblå tusch på helikopertapeterna. Eva och Uffe delade rum men Uffe hade fått välja mönster eftersom han var yngst.



Mamma sitter med cigaretten i handen som om hennes kropp inte skulle kunna fungera utan. Eva drar upp benen i soffan och lägger handen på mammas nacke. Mamma lutar huvudet mot Evas hand och blundar. 

- Mamma jag tar hand om Elvis i helgen. 
Polman talar om tidig höst och kyliga kvällar. Mammas hud smakar vinter, ute duggar himlen blå.


2.

Eva är tretton år. Snart fjorton. Hon föddes en solig oktoberdag det året som Berlinmuren föll. Det var inte så många som brydde sig om Eva just då av förklarliga skäl. Evas mamma hade suttit framför teven enda tills det riktigt svåra värkarna kom och det var Berit som tvingade med mamma in till BB när vattnet gick.

- Bara en liten stund till!

Evas mamma är sjuk. Men det tror Evas mamma att Eva inte vet om. Evas mamma tror att om hon målar tjocka tjocka lager av den ljusblå mascaran, viker tvätten i exakta millimeterhögar och tar brustabletter av multivitamin ”Kvinna” varje dag så ska Eva inte märka något. Men Eva märker. Eva har hört hur hon pratar med Berit på kvällarna. Hur hon drar telefonsladden och telefonen med sig in i garderoben för att få prata ifred.

- Cytostatika ja. Varje månad nu framöver....än så länge. Nej, jag har inte sagt något än. Hon verkar så arg hela tiden nu. Ja...ja jag antar det. Tretton. Ja herregud man minns ju hur man var i den åldern. 
Cytostatika. Eva googlar ordet.

"Cytostatika är samlingsnamnet på en grupp läkemedel som framför allt används för att behandla olika cancersjukdomar. Cytostatika skadar tumörceller och hindrar dem från att dela sig och bli fler. Behandlingen skadar också många friska celler, vilket kan leda till biverkningar.


"

Egentligen hatar inte Eva Berit. Egentligen är det ganska få som Eva hatar. Inte ens Uffe. Kanske Jaquline i skolan. Som alltid kråmar sig framför killarna och skriker i korridoren. Eva fattar inte varför alla tjejer måst skrika och måla ögonbrynen som två McDonalds streck. 
Eva hatar inte ens Mats, mammas ”kille”. Även om mamma tror det. Ibland tycker hon att det till och med att det är skönt att mamma har någon. Även om Eva tycker Mats händer är så stora och äckliga. När de rör vid mammas ansikte måste hon alltid titta bort, men det är ingenting hon säger för hon vet att mamma kanske blir ledsen då. Mats har en boxer. Det finns något ledset i Mats ögon, det har Eva sett. Ibland tror hon att mamma och Mats träffas bara för att slippa att tänka på det som hänt. Eva vet att Mats har varit gift och även om det verkar otroligt, legat med henne i alla fall en gång för han har en dotter som är åtta år och heter Janna. Janna bäst i världen.
Eva är på väg in till sitt rum med mörkturkosa väggar (som hon målade om förra sommaren). Mamma fattar inte hur hon kan sova där inne i den där fruktansvärda skrikiga färgen.

- Ett sovrum ska ha lugna färger Eva!


Eva stannar till i dörröppningen in till mammas rum. Hon låter blicken vandra från bilden från mormor och morfars landställe med de kyssande paret ovanför hennes skrivbord, det halvdruckna vattenglaset, meditationsboken till den perfekt bäddade sängen. Hon tar ett steg in genom dörren och sätter sig på mammas säng. Det är en som konstig känsla. Som om mamma var borta. Eva lägger sig ner på sängen och känner doften från mammas sängkläder. På något vis känns det som om mamma redan är borta. Innerst inne vet ju Eva att hon bara är på jobbet. Men en klump sätter sig på tvären i Evas hals och den går inte att svälja.
Hennes kinder blir varma och salta innan hon somnar.

3.

När Eva sitter på bussen upp till centrum tänker hon på Marcus. Marcus är snart sexton år och inte en sådan som möter Evas blick. Han går i nian och har väldigt tjockt och glansigt hår. Sedan luktar han after shave. Inte sådär som killarna i Evas klass som sprutar på sig Axe på rasterna. Nej. Han luktar mer som...en man. När Eva tittar ut mot höghusen ser hon Marcus kropp framför sig. Den där halvslappa stilen. Kepsen lite på sned, det lilla lilla underbettet, sneda leendet och de där stormande ögonen. Hon känner för en sekund Marcus armar kring sin kropp. Sedan tvärstannar bussen vid ett rödljus och hon är tillbaka i den regniga förstaden.