Som de långsammaste stegen

bredvid och långt framför
travar jag ihållande leende

småsnubblande

för jag måste hinna fram till

det som är jag innan

jag går förlorad.


Innan jag har doppat handen i ett vatten som är så kallt att mina andetag fryser
innan jag trampat skogsvägar som för långt bort och vilse
innan solen har vandrat sin ljusa bana och jag fortfarande sovit



jag vill vakna
syresätta kalla andetag och


lysa


Är det för mycket begärt?