hon är oerhört ljusgul, nästan signal
som bomullsfrisk vår drar hon fram
över det sanktionerade stenbelagda torget
intill hamnen, doft av olja, salt och nyskurade båtar

längs stråken spelar en sommarvisa toner
vilda, förskansade och borgliga män ser henne
kvinnan är en bild ur svt:s arkiv, en sommardag 1959
blond, säker, skrittar hon fram i ljusrosa balett

pålkranarna pumpar ner, lerbotten ger vika
bereder plats för skapelser att bli byggda
torrdockan står nonchalant invid hisingen
och kvinnan ler, där går en man i hatt

han stegar torget, flyktar, på väg mot brunnsparken
sneddar över hennes ljusgula, hon ser brun kostym
och en portion humor i hans blå ögons bottnar
hennes bäckenbotten stramar till, lystet, längtande

kvinnan på bilden förälskar sig där, i staden, i hamnen
i mannens blå, som kostym blir han hennes käraste
en bild ur kvinnors ideal, löftesrik som försörjare
två barn, ett litet radhus och hon förblir bomullsfrisk som fru