Somligt höjs emot skyar
med knuten hand
orden formar sig, briserar

annat göms i det djupa, får
aldrig löpa fritt
karvar sig ut, lämnar inget kvar

Och ingen människa agerar

Annat får oss att stå samman
som en ett enat andetag
men var tar enigheten vägen när det bara handlar om

ett jag?

När en ensam lite tystlåten far illa
vart finns vi alla då
som en skugga utmed väggarna
ser jag oss alla gå.

Vi tittar bort från rännstens smuts
över korta kjolar vi hyssjar
går hem till vårt och stänger dörren
och trygga barnet vyssar

Kvar stå de som inget har
som sålt sitt sista hopp
om morgonen finns inget kvar
än en plastförpackad kropp.