en gång trodde jag att du hade rest
att du hade putsat dina skor och hängt upp lakanen på vädring utanför mitt tabernakel, sprättat upp fållen i din krage för att gömma ditt liv
trodde du hade försvunnit för eviga tider, att du till och med var död

jag fyllde sorgeboningen med vita liljor, med hästar och små underliga tårstenar av glas
hällde upp vin i karaffer och sörjde dig i månader och liv

lade mig på sängen och väntade, längtade dig, djupt ner i bäckenbotten sjöng en ton sprungen ur det heligaste av dem alla, du
sedan kom du som nyskapad

jag hade plockat kaprifol den dagen då du kom med bredden av din eviga rygg