Skimrande fläckar i oidentifierbara färger framförde en mycket hetsig balett. Häpnansväckande vackert, men samtidigt väldigt skrämmande. Jag blev ett med färgerna. Jag dansade som havet. Jag krossade landet under mina enorma, massiva vågor. Landet skrek av förtvivlan och gav ett kraftigt motstånd, men var tvungen att ge efter. Jag trängde mig in i landet och gav det ärr. Snart var jag praktiskt taget överallt. Jag var nöjd med mitt verk och vinden visslade av ren förtjusning över det vackra i landets bittra elände. Värmen från landet spred sig snabbt via mina telningar och vidare genom mig. Lyckan var total. Jag kom hem.

Jag var inte längre havet. Detta magnifika drömspel upplöstes. Färgerna vägrade prompt att ta form igen. Det enda jag kunde förnimma var ett tomt, färglöst intet.

 *                    *                    * 

Alla nyanser av grått gjorde anspråk på den vita duken. Ingen ville bli bortglömd. Min hand s styrde kritan synnerligen graciöst i, ömsom mjuka och lättsamma, ömsom hårda och snärtiga, rörelser. Det stod i ingen nyans makt att urskilja alla de övriga skiftningarna. Inte heller lämpade sig någon utav dem till att härska över de andra. Ty ingen stod över en annan, alla var lika, dock var inte en identisk med en annan.

Det var inte längre min hand som styrde kritan, tvärtom. Kritan tog kontrollen över handen och skapade nya toner av egen maskin. Det mjuka skrapandet av kol mot duk övergick i ljuva halvmåneformade toner som växte till himmelsvitt vackra melodier med en distinkt underton av sorgebaserad lycka.